Till minne av min son Daniel som var min ängel på jorden
Ögon kan tindra och läppar kan le men en mors sorg i hjärtat kan ingen se..........................
Med denna öppningsfras bjuder jag in er att möta mig och lille Daniel, där jag på ett avskalat och utlämnande sätt berättar historien om en liten pojkes korta liv på jorden och hans mors sorgearbete och kamp för att orka leva vidare.
Eftersom det är ganska många år sedan vill jag bara upplysa er om att bilderna inte är av högsta kvalitet och eftersom jag valt att på ett enkelt sätt delge er dem är det här det bästa som jag kunnat åstadkomma.
En del bilder är också ganska känsliga så valet är ert eget om ni vill fortsätta att ta del av min berättelse. i så fall börjar jag med en vacker sång.
Allt har med minutiös förberedelse tagits fram så att stämning och musik varit i fas med känslor, upplevelser och minnen. Varsågoda!
O så naiv jag har varit. Jag som trott att jag bearbetat förlusten av min älskade Daniel. Jag vill på detta sätt delge er min egen berättelse, som har, tror jag, legat i det fördolda, i träda och iglömska. (Jag har skjutit upp det för det har gjort så ont att möta smärtan, vet jag nu) Jag har givetvis inte glömt att jag har förlorat ett barn, nej jag menar alla detaljer och alla känslor och tårar som kommit upp till ytan genom denna sorgehistoria. Jag vill lämna den till Daniels syskon, så att ni kan få veta vår historia samt vilken underbar liten varelse som Daniel var.
Jag har fått skriva ner mina upplevelser i etapper för att inte mitt hjärta skulle brista helt och hållet. Jag har letat i fördolda lådor efter fotografier och minnen och plötsligt har allt fallit på plats samt har jag tagit mig igenom det trots smärta, tårar och goda och sorgliga minnen. Men Daniel lever vidare genom de minnen jag har tillsammans med min son. Därför är livet evigt tror jag. Min förhoppning är också att vi skall återses och att jag får ta hand om fostra dig i en annan värld.
I april 1979 förändrades mitt liv drastiskt och efter det blev livet aldrig som det tidigare varit. Att leva vidare med sorgen som ständig följeslagare blev min lott efter att jag förlorat dig Daniel. Varje barn öppnar en liten dörr till sin moders hjärta, men när det dör, stängs den dörren för alltid igen och efter det finns bara minnen kvar. Det är nu 30 år sedan men varje gång jag tänker på dig, tårfylls mina ögon och mitt hjärta blöder. Skall vi någonsin träffas igen?
.
Vilken ära att jag som en enkel moder fick den stora förmånen att få föda en sådan ren och fin människa som du min egen ängel Daniel. Jag fick ge dig liv och bära dig i min livmoder och bära dig i nio månader närmast intill mitt hjärta. Du valde ut mig av alla kvinnor och jag fick äran att ge dig en kropp och genom ditt första andetag fick du även din själ och ande. Mina ord räcker inte till att förklara hur stort detta är för mig och vilken ära för mig du käre Daniel.
.
Susanne utvald mor 530324 Daniel utvald son 731211
En gulnad födelseannons som dessutom är märkt av tidens tand
En gulnad dödsannons på vår lilla solstråle Daniel
Jag fick den stora förmånen att föda dig och du föddes den 11 december 1973. Rickard din storebror var endast 14 månader gammal. Jag kan ärligt säga att du inte var planerad men vad gör det. Du föddes en decemberdag och det var snart dags att fira lucia. Förlossningen var inte alls lätt, men gick ändå snabbare och utan problem än när brorsan föddes. Du vägde 3380 och var 51 cm lång. I dina blå ögon avspeglade sig himlen. Ögonens form var som en liten mandel. Munnen var som en liten jordgubbe och dina fina kinder var mjuka och lena. Händerna var knutna och dina söta ben och tår var så välskapta och vackra så jag inte ens med ord kan beskriva dess skönhet. På ditt huvud fanns några mjuka ljusa hårstrån och hela du var som en liten söt bakelse. Gud vad jag älskade dig. Från ditt första andetag visste jag att du var "av gud utvald" vilket även ditt namn betyder. Du har förresten namnsdag samma dag som du föddes och detta är ett tecken av något. Jag glömmer aldrig när du ligger nära mitt bröst och söker värme och närhet och plötsligt uppenbarade sig ljusets bärarinna lucia sig i dörröppningen och en värme av ljus och kärlek avspeglade sig i rummet och du och jag är så nära varandra som bara en mor och son kan vara. Det minnet bleknar aldrig.
Allt går enligt beräkningarna och planerna och vi längtar hem efter Rickard. Snart får vi återse storebror och helt plötsligt är du Rickard så jättestor i förhållande till dig Daniel. Du utvecklas fint och växer och följer din kurva. Allt går som på en dans och det fungerar mycket bra och jag är lycklig tvåbarnsmor. Jag älskar mina pojkar över allt annat på jorden och lovar heligt att aldrig svika dem.
Du växer så det knakar och dina fjun på huvudet växer ut till ljuva blonda korkskruvar. Du är så vacker och dina ljusblå ögon glänser och så både himmel och hav får stor konkurrens. Du är som tagen ur en sagobok, helt fulländad.
En alldeles ny Daniel har nyss sett dagens ljus och så hittade jag igen födelseannonsen som vi hade i dagstidningen
En härlig badbild av Daniel och Rickard. Oj vilka ljusa minnen som finns bevarade både via bilder men även i hjärtat.
Ditt språk unvecklades väldigt tidigt och när du pratade hela meningar var din specialfras : "Innan jag kom till jorden satt jag bakom en stjärna och fes". Jag vill att ni lägger det på minnet för det återkommer jag till i slutet av berättelsen.
Du är väldigt snäll och du älskar mig väldigt mycket. Din kärlek till mig visar du genom att vara gudagod mot mig och att du alltid vill mitt allra bästa. Du sade vi dett tillfälle: "jag skall alltid älska dig, mamma". De orden finns alltid inplanterade i mitt hjärta, käre Daniel. Vad gör du nu? Likaså vad gjorde du innan du kom till jorden för att träffa mig och dina andra släktigar? När får jag svar? Varför fick du leva så kort tid? Hade du andra viktigare uppdrag?
Åren går och allt flyter på som det gör när tiden går. Min intention var att bara ha mina två pojkar och om jag skulle ha fler barn så skulle jag vilja ha en flicka när ni var kring skolåldern.
Det blev faktiskt så! Jenny föds februari 1979, och min dröm hade gått i uppfyllelse. Men endast i två månader. Sedan händer allt så plötsligt.
En kort tid innan du togs ifrån oss kände du dig lite trött och vill inte gå till dagis. Jag kommer ihåg att jag pysslade om dig lite extra mycket då. Först tvättade jag dina fötter i varmt fotbad och därefter torkade jag dina små fötter torra med en mjuk frottéhandduk. Därefter tog jag en väldoftande fotkräm och smörjde dina fötter mjuka och fina. Efter en liten stund hade du fått energin tillbaka och återigen kände du dig glad och vips sa du att du ville till dagis igen. Nu förstår jag, att du var så pass mycket större än jag var så det var en välsignelse och ära för mig att få göra denna tjänst till dig. Idag infinner sig en mycket behaglig känsla i mitt hjärta när jag tänker på just detta. I bibels står det ju talas om att Jesus till och med tvättar människors fötter. Samma dag gjorde jag en härlig och vitaminrik frukost så att du skulle få extra mycket energi för att orka med dagis.
Rickard och Daniel, som älskade varandra väldigt mycket och som alltid var tillsammans som ler och långhalm. Här en fin bild tagen hos fotograf, fint skulle det ju vara med två så fina herrar.
Mamma och pappa är och hälsar på från Jämtland, och vi bor i Norrköping. Några dagar innan önskar du att jag skall köpa lego till dig och jag plockar fram pengar så att jag kan köpa detta till dig. Aldrig har jag sett dig så glad Daniel. Du sitter i timtal och låter din kreativitet leda dig igenom skapelse till en annan skapelse. Din fantasirikedom finner inget stopp och tack gode gud att jag köpte legot så du fick bygga och skapa innan du dog. Din sista skapelse var en fin borg med tinnar och torn och jag tog hand om den med stor försiktighet, men efter flytt till Skåne, fanns bara småbitar kvar, tyvärr.
Vad som däremot finns kvar är ett litet äpple i gul plast som du sparade dina sista slantar. Jag kan än i dag se dina små fingar formas kring 25-öringarna och kronorna för att sedan stoppas ner och vem vet vad du sparade till? Var det månne till någonting i en annan sfär? Där man för övrigt inte behöver pengar.
Daniels sista sparbössa med pengar i
Daniels hårlock som jag sparat i "min första bok"
Daniel sover på sin snuttekudde på dagis. Du älskade din kudde och napp. Till och med snuttade du sönder hörnen på kudden och då ropade du "mormor laga", och så blev det. Kudden höll ett tag till och fick representera tröst och glädje för dig när du var på dagis. Dina lockar vilar mjukt på kudden när du drömmer söta drömmar.
Daniel är förväntansfull och sitter med sin kudde och en bok
Daniel är på dagis och skall leka med vattnet
Solstråleglade Daniel som leker med bror och kusin
Här visar Daniel vilken fin konstnär han var och att han kunde använda nål och tråd
Den här tröjan stickade jag till Daniel och broder Rickard fick en brun och orange. Fint skulle det vara
Olika kort på Daniel som finns i "min egen bok"
En glad och lycklig pojke som sitter fint framför fotografen
Omen
Pusselbit till pusselbit har lagts ihop. Svaret är givet. Här kommer bitarna.
Några dagar innan du kallades hem till gud spred sig en konstig och mycket obehaglig stämning på vår gård. Barnen utanför var stridslystna och oberäkneliga och en kall vind svepte in över gården som jag aldrig tidiagre känt eller skådat. Var det ett omen, månne? Jag tror det och förresten vet jag det efter så många år.
Jag skulle hämta dig och Rickard på dagis efter mitt arbete. Uppe på balkongen stod en pojke som sa att Daniel tidigare under dagen, höll på att få en jättestor sten i huvudet men att han hade hunnit undan denna gång. Mycket skakad gick jag hem med mina pojkar men kunde inte ana att du Daniel endast hade några dagar kvar att leva.....
Plötsligt en kväll ringde det på vår dörr. Utanför stod en man jag inte kände igen. Han frågade efter en bilfirma som inte fanns. Den mannen ringde tre gånger med en kvarts mellanrum på dörren och frågade. Alla tre gångerna var frågan den samma och svaret från mig var också att här fanns ingen bilfirma. Nu vet jag att det var en ängel som inte var av kött och blod utan en ande som varskodde oss att något var i görningen.
Min moster från Dalarna var på tillfälligt besök hos oss. Hon har varken förr eller senare besökt oss. På bordet hade jag ställt min nya blomma som var en murgröna. Moster säger: Varför har du en sådan där blomma? Den betyder tårar sa hon. Därefter berättar hon om en man som hade en sån blomma och som förlorat sin son. Hon sa att han minsann fick gråta. Jag blev rädd och gick genast och slängde den i sopnedkastet, men tyvärr var det försent för katastrofen och tårarna låg och lurpassade på oss. Idag när jag tänker på det så ryser jag inombords så jag blir alldeles kall. Det tog lång tid innan en sådan blomma kom in i mitt hus igen, det lovade jag.
Det var påsk och solen strålar började värma oss mer och mer. Snön som fanns kvar hade smält och fanns endast kvar i fläckar på vägen. Klart vi ville inandas frisk vårluft så vi gjorde oss iordning för en långpromenad, hela familjen och med lillan i vagnen. Pojkarna sprang ivrigt före oss och lekte och stojade. Plötsligt där i backen lyser de med sin gula färg, tussilgagona. Gensast får du och Rickard syn på dem och börjar plocka. Dina små ivriga händer formas runt en stor bukett som vi sätter i en liten vas när vi kommer hem. Våren kom även till oss året 1979, en sorgens vår för oss alla.
De absolut sista tussilagona som du plockade . De är fint välbehålna fast de är 30 år gamla.
Katastrofen är nära
Kvällen kommer då det fruktansvärda skall hända. Jag kan säga att jag var med i frikyrka och på kvällen skulle det vara ett möte för kvinnorna i kyrkan. Jag kände att jag gärna ville gå och mamma skulle följa med mig dit. Jennys pappa skulle köra oss och min pappa skulle passa killarna och lillasyster. I högst en halv timme skulle Lasse bli borta. Min mamma säger att hon inte bör följa med men blir övertalad av mig så vi åker. Allt är i sin ordning när vi kör och jag säger hej och kramar alla tror jag. Det är sista kramen till dig Daniel. Nästa gång jag skulle träffa dig skulle du vara svårt skadad och du skulle aldrig mer vakna.
Vi hade endast suttit en liten stund i kyrkan då Lasse allvarsamt kom tillbaka och sa att Daniel hade ramlat ner från balkongen och att Lasse mött ambulansen när han åkte hem. Personalen sa att han givit ljud ifrån sig och att de var på väg till nerukirurgen i Linköping för dina skador var så pass allvarliga så en specialist skulle ta hand om dig.
Mina ben vek sig under mig när jag försökte ta mig ut i bilen . Det kändes som allt blev svart och jag tappade fotfästet och kunde inte tänka klart. Tungan i min mun klilstrades fast i gommen och jag kände att jag snart skulle svimma. Men samtidigt grep medvetnheten tag i mig igen och jag blev helt plötsligt klarsynt och kände att jag på något sätt måste agera. Varifrån jag fick min kraft ifrån vet jag ej men den kom precis i det ögonblick jag behövde den. (Den kraft jag beskriver senare i berättelsen, är det)
Jag tror att vi körde hem för att kolla in hur barnen hemma hade det. Därefter satte vi oss i bilen och körde de 4,5 milen till Linköping dit där de hade fört dig.
Hemma fick jag det berättat för mig hur olyckan hade gått till: Daniel och Rickard med en kusin som heter Christina hade sprungit ut på vår balkong och lekt. Balkongerna i detta område är gjorda av grå betong. De är konstruerade med utskurna dekorationer längst upp på räcket. Dit klättrade du Daniel och satte ditt knä i en sådan formation och vips tappade du balansen och föll över kanten. Katastofen var ett faktum. Nedanför fanns en annan lägenhet och en uteplats med betongplattor. Fallet ner till marken var fyra meter och du råkade falla så ditt huvud precis kom på plattorna och du kom endast några få centimeter från mjukt gräs. Vad hade hänt då? Var det din tur att gå? Varför förhindrade inga skyddsänglar att du skadade dig? Ditt livsverk på jorden var fullbordat.
Vi lämnade barn hemma som var mycket ledsna och tagna av olyckan, men i detta fallet hade vi inget val. Morfar och mormor fick trösta så gott de kunde. Givetvis fick Jenny följa med oss eftersom hon behövde mat som bara jag hade.
Så till flera märkligheter. När vi kommer fram till sjukhuset finns redan två män från kyrkan där redo att ta hand om oss. De stöttade och tröstade och bad för Daniel och gav Daniel välsignelse med helig olja.
Det fanns även en läkare som tillhörde samma kyrka beredd att ta hand om vår familj på ett speciellt kärleksfullt sätt samt fanns han till för oss närhelst vi behövde hans kompetens och kunskap. Jag har aldrig förr eller senare träffat på denne läkare.
Vi får träffa den läkare som undersökte Daniel och han säger att röntgen visar att Daniel har en spricka på skallbenet och att hjärnan är svullen. Den närmaste natten kommer att avgöra om Daniel skall leva eller dö. Tyvärr skedde en blodtryckssänkning på natten och efter det fanns det inget hopp. Daniel var medvetslös och lades genast i respirator. Temperaturcentrat var skadat och du hade temp som var under 30 grader. Vi lade på dig många filtar och en värmedyna för att du åtminstonde skulle kännas varm när vi tog på dig. Men Daniel du var kall inuti.
Avdelningen som du låg på var placerad på åttonde våningen. Fönstren var okrossbara och det fanns inga möjligheter att öppna dem. Vilken tur det var. I denna stund när jag fått sådana dystra besked kom väldigt konstiga tankar in i mitt huvud. Tankar som for runt var; jag orkar inte med det här, jag hoppar ut genom fönstret så slipper jag det här. Vilken tur att jag räddades av min lilla dotter som var med mig och kallade på min uppmärksamhet och hennes blick mötte min när hon vädjade till mig att hålla ut. Vilken tur att det med fönstren var så finurligt konstruerade att det inte gick att hoppa.
Med facit i hand hade jag ju mycket mer att ge och det var inte min tur att ge upp utan jag skull få kraft att gå vidare.
Här ligger Daniel i respirator och min syster Ingegärd och jag övervakar honom och hoppas på underverk
Sjukhuspersonal satt och vakade vid Daniels sida ända tills det var slut
Du hade ett mycket starkt hjärta som slog och höll dig vid liv i 5 dagar. Dödsorsaken blev krosskada av hjärna med skallfraktur.
Vi pendlade mellan hemmet och sjukhuset för att få vara med dig så mycket som möjligt. Det sista som lämnar en människa är hennes hörsel så när du låg där i koma berättade jag många olika saker för dig och viskade tyst i ditt öra hur tacksam jag varit som fick dig som son och att vi återigen skulle ses och då skulle ingenting kunna skilja oss åt mer. Det var våra heliga löften..
Din sol gick upp men skymdes bort
du var för god för livet
Fast din levnad blev så kort
Du har oss så mycket givet
Ur sorgen växer styrkan
Ljuset finns där, Det ljus min Daniel lämnade kvar när han valde att gå, I mina drömmar är det så, jag tittar upp mot himlen och ser min Daniel le. Tack käre Daniel för du banat väg till oss alla.
Sång som spelades på din begravning Daniel. Du kläddes i vit skjorta med spetskant på och ett par vita byxor och det såg ut som du sov. Ro och frid vilade över dig.
Här får min älskade mamma och jag möjlighet att ta farväl av dig innan kistlocket stängs för alltid. Ett mycket starkt och känslosamt avsked. Min mamma var här ett otroligt stort stöd och under hela resan fanns min mor alltid vid min sida. Hon är tyvärr borta nu sedan några år tillbaka och med vetskapen om att hon och Daniel är tillsammans och väntar så känner det i alla fall något bättre.
Vår solstråle Daniel står det på det gula bandet
Späd Susanne går igenom livets allra svåraste en mor kan gå igenom
Daniel var en omtyckt liten kille. Detta blomsterhav vittnar därom.
Du fanns efter din död bara i mina drömmar. Du kom ofta till mig när jag drömde, men emellan dig och mig fanns alltid en glasvägg och jag kunde inte nå dig. Försiktigt försvann du sakta bort och sedan vaknade jag och återigen kunde jag konstatera att allt bara en dröm.
Efter begravningsceremonien tog en ledsen mor farväl av en av de allra käraste hon hade. Jag var tvungen att släppa taget och acceptera faktum och gå vidare, en kamp som just börjat, en kamp att hålla huvudet ovanför vattenytan en kamp att andas vidare utan min käre son och en kamp för mig själv, en kamp att orka med att fortsätta att vara mamma till Rickard och Jenny.
Livet går trots allt vidare. Jag kan fortsätta andas, fortsätta att vara glad, fortsätta känna kärlek, och jag har rätt att leva vidare.
Ett heligt löfte jag gett mig själv och moder jord är att eftersom jag gått igenom det svåraste en människa kan uppleva och klarat det så kommer ingenting annat att knäcka mig heller.
Inom varje människa finns en källa av energi som ligger djupt fördolt, men när vi behöver den, lovar jag att vi får kontakt med den och vi kan få kraft och energi vi behöver för att kunna ta itu med det svåra.
Min förhoppning är att jag ska få möjlighet att träffa min ängel Daniel igen och att vi får ta igen allt vi har gått miste om och jag hoppas du kommer ihåg mig då käre Daniel. Jag tror att du är med mig hela tiden utan att jag ser dig. Jag inbillar mig det i alla fall.
Jag vill tacka mina underbara barn både Rickard, Jenny som fanns hos mig när Daniel dog och behövde mig, och jag vill tacka mina barn Josefine, Caroline, Patrik, Ida, Pontus och Margit, som satt bakom en stjärna och fes och väntade på att få komma ner till oss. Nu när ytterligare en pusselbit fallit på plats så förstår jag varför jag inte skulle ge upp utan jag hade ännu mer att glädjas åt.
Tack mina barn!! Tack också mina fyra barnbarn som jag har fått!
Kram och med all kärlek vill jag lämna denna berättelse till er och önska er allt gott i livet.
Er mamma för alltid
Jag älskar musik och naturligtvis vill jag försöka skänka er ett underbart musikstycke som jag tycker är väldigt passande, som avslutning! Time to say goodbye! Hoppas ni uppskattar det lika mycket som jag gör.
...................Jag har öppnat mitt sinne för er och blottlagt mitt innre för att påvisa hur min sorg sett ut och min förhoppning är att jag kunnat förmedla till er ljusa minnen också av en underbar liten son, allt underbart vi haft tillsammans är ju det härliga med livet med Daniel. Dessutom hoppas jag att ni kunnat föreställa er lite av min sorg och smärta och vad jag har gått igenom. Det har för mig inneburit att ur sorgen har det vuxit fram något som gjort mig starkare, mera ödmjuk och mer tacksam för livet och vad jag idag har. Jag lever ju trots allt...................
skriven
Mamma...va fint skrivet, från en mors hjärta. Känns som om jag känner Daniel lite bättre genom dina fina ord. Oj vad jag har gråtit. Tänker på vad du har gått igenom mamma. Du är så stark och jag är så glad över att du är en så bra mamma till oss och mormor till barnbarnen. Tack för att du delade med dig, jag kommer aldrig glömma Daniel...tänker ofta på honom och jag är säker på att vi alla kommer att träffas igen. Puss min älskade mamma!