Sorgegrupper
Jag jobbar med människor av social karaktär, som ni så klart vet om. År 2010 kan vi erbjuda följande till läkedom till behövande barn och ungdomar.
Ibland när man reflekterar kommer vissa tankar till en och detta är några av dem.
Vi har där jag jobbar alltså inom kommunen möjlighet att erbjuda barn som har problem av olika karaktärer hjälp och stöd i så kallade barngrupper. Vi jobbar efter 12 stegsmetoden och det händer underbara saker i gruppen och alla i gruppen har gått igenom i stort sett samma sak. Gruppdynamiken är en stark process i gruppen som alla kan ta del utav.
Så om en liten unge förlorat någon så som förälder eller syskon kan vederbörande erbjudas att få gå i sorgegrupp under en termin. Sorgen bearbetas och barnet kommer vidare i livet och bördan blir mindre tung att bära. Barnens känslor tas på allvar och inga känslor är dumma utan barnet möts där den för att kunna bearbeta och bli bekräftat.
Det är absolut sekretess inom gruppen men det är också så att om ledaren får reda på att något barn far illa eller blir utnyttjas har vi ledare anmälningsskyldighet och detta klargörs vid första mötet med barnet och föräldern.
Men för 50 år sedan eller bara 30 fanns inte denna möjlighet att erbjuda de stackars barnen eller den stackars modern.
När den lilla flickan lever mellan hopp och förtvivlan efter det att mamman försökt ta sitt liv genom överdosering av en viss typ av medicin. Modern hittas nerkyld i en snödriva och med nöd och näppe räddas hon till livet. Livet hänger på en skör tråd och i ungefär en vecka ligger modern i koma och en djupt förtvivlad flicka får följa moderns kamp mot överlevnad så att säga att vara åskådare. Ingen tröstar, kramar eller torkar den lilla flickans tårar. All förtvivlan och rädsla över vad som har hänt och vad som kommer att ske är det ingen som tar hand om utan flickan får ta sig igenom detta på egen hand. När ingen ser söker sig flickan till moderns säng och håller ivrigt hennes hand. Hon sjunger lite för sin mamma, viskar ömt i hennes öra hur mycket flickan älskar henne och hur mycket hon önskar att modern skall stanna kvar hos henne. Sakta men säkert vaknar modern upp och återvänder lite då och då till livet och kampen är för tillfället över.
Vardagen går vidare. Skolan och kamrater är de som hjälper den lilla flickan vidare. Vad som hänt inom denna familjs fyra väggar får ingen reda på utan hemligheten bevaras i den lilla flickans hjärta och hjärna och inom familjen. Ingen vågar beröra det svåra som hänt modern utan locket läggs på precis som om inget hade hänt. Problemen kvarstår givetvis men blir av annan karaktär kan man säga.
Livet går vidare och såret i den lilla flickans hjärta kan ingen se och ingen hjälper det att läka. Men tiden läker nog antagligen såret och vad som senare blir flickans svårigheter pga av detta vet ingen. Men en sak är säker att det på många sätt påverkat flickans framtid och hennes val i livet.
För trettio år sedan när jag förlorade min älskade lille son blev jag inte heller erbjuden att gå i sorgegrupp. Nej här fanns bara individuell hjälp att få. Efter några besök inom psykiatrin skulle jag klara av vardagen med mig själv och mina barn.
Min egen psykolog och vän som jobbade inom barnpsykiatrin var den som verkligen blev mitt stora stöd och min hjälp att bearbeta mitt trauma på ett alldeles utom ordentligt proffsigt och kärleksfullt sätt. Mina nära och kära, mina barn och min syster, och framförallt min kära mor var de som hjälpte mig vidare i min kamp mot överlevnad. Musik, bilder, blommor, hanarbete blev också min hjälp i sorgens bearbetning.
Som vi ser har utvecklingen gått framåt och forskning samt kunskap har öppnat upp och klargjort mycket som tidigare låg väl dolt i mörker.
Så jag är glad för att vi idag kan hjälpa barnen och ungdomarna genom dels sorgegrupper och genom individuellt stöd så att de slipper bära sin smärta ensamma som den flickan för 50 år sedan.
Vilken välsignelse att jag fått den stora förmånen att få jobba med människor och att jag även har fått den stora förmånen att bli barngruppsledare. Det som hände med mig när jag utbildade mig, var att allt jag själv hade gått igenom tidigare började jag kunna bearbeta. Genom att jag själv fick ta del av samma lektioner som jag senare skulle kunna lära ut var en ren hjälp och en välsignelse för mig.
Hoppas ni har förstått vad jag försökt skriva ner och jag brukar säga till min familj att livet är ett smörgåsbord och det är bara att ta för sig. Så detta är ett ett exempel på vad som kan finnas på smörgåsbordet som kan vara en alldeles utmärkt och delikat hjälp för oss.
Så kom också ihåg att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är hälften sorg.
Med love från mamma Susanne
skriven
jag gillar det sista ordspråket mamma..så sant så:)